Fredag idag då. Fint väder ute. Jag har fått ändra planerna sen vårat ivfmöte. Vi måste få ihop pengarna på egen hand. Så jag har via nya spår fått en truckutbildning & med den vänder jag mig mot norska arbetsmarknaden. Då och endast då, kan vi finansiera det själva. 

Men det drar ut på tiden så klart. Känner mig less på att vänta, på dagen då vi kanske blir gravida.

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Min ångest är skyhög, och jag vet inte vad jag ska göra. Det mesta känns meningslöst. Jag isolerar mig allt mer, vill inte gå ut. Vill inte träffa människor & låtsas att det är fint. 

Jag har inte den kraften, jag vrider mig i mitt skinn. Jag kan inte förstå, varför ta mig fan allt drabbar oss. Jag funderar om jag någonsin ska få må bra. Det känns långt borta. Min läkare har skrivit ut lugnande. 

Dagarna känns oändliga.

Vi har planerat att försöka med en donator, men jag känner att min sambo är frånvaranande i det läget. 

Händer inte så mycket, vi hade behövt pergo vid inseminationerna men det har vi inte. Har inte ens träffat donatorn som hört av sig flera gånger. Jag vill ge upp. Jag är så trött. Situationen är helvetisk. 

Vill inte umgås med folk, där barn är inblandade. Jag blir bara förbannad. Jag orkar inte. 

Jag har bett gud att visa mig vägen, för jag är vilsen. På ett sätt jag inte har upplevt förut. 

Gud visa mig vägen, för att det ska bli bättre. 

Här är vi just nu. Förra veckan på onsdag träffade vi läkare och beteendevetare på reproduktionsmedicinskt centrum. Det var förnedringstimmen i mitt liv. Hon menar på att jag inte är lämplig som förälder, men tanke på att jag har prickar i mitt register för misstag jag gjorde kring 2005.

Ett annat problem hon hade var att jag gick till en psykolog för att få bukt med mina mindre vackra personlighetsdrag. Det har varit mycket i mitt liv, mer svart än i dem flestas tillvaro. Men med en önskan att hantera det, sökte jag hjälp.

Rättegången som skulle hållas pga mina åtalspunkter dröjde i två år. Dvs att domen kom kring 2007.

Mycket har hänt sedan den tiden och jag känner verkligen att vi är så redo att vill bilda familj sedan många år tillbaka.

Jag och min sambo har kämpat med barnlöshet, och känslor kring detta sedan vi började försöka med detta kring 2008. Det är fem år, fem långa år, mellan hopp och förtvivlan. Det har i vissa lägen varit nästintill ohållbart. Ångest kring att se andra som poppar ut ungar på löpande band. Jag är så arg på min kropp för att den inte fungerar. Gynekologen hittar heller inget fel. Allt ser ut som det ska. 

Jag känner att det är svårt att glädjas för andra, när de blir gravida och skaffar barn. Det känns ensamt att vara över 30 och inte kunna delta i diskutioner kring hur det var vid förlossningen och allt det som händer sen. Jag märker då det kommer upp i ett samtal att folket som har barn pratar med varandra medans jag står vid sidan och har ingenting att tillägga i samtalet, för jag vet inte hur det känns.

Efter otaliga undersökningar, äggledarspolning, blodprover mm och våra 15- tal misslyckade försök med privat donator och 3 stycken inseminationer på klinik hade jag verkligen lagt allt hopp, min tro, mina drömmar och min önskan att få ge min fru ett barn som jag vet att hon så gärna vill ha på våra IVF försök.

Sorgen kring att ha väntat tålmodigt på att få komma in på behandling, för att sedan bli nekad våra försök för att jag inte är lämplig som mamma. Jag skakade som ett löv och kunde knappt prata för att på något sätt säga att de har fel. Jorden slutade snurra för min del i det ögonblicket.

Det är ett djävulskt liv, det är orättvist på en nivå som jag inte kunnat förstå innan. Det känns som att jag aldrig ska bli förlåten för mina misstag. Det jag gjorde, då jag kom ur ett helvetiskt förhållande med psykisk och fysisk misshandel var att bli utagerande då jag inte kunde få ordning på mina redan kaotiska känslor från början. För detta, ska jag betala med barnlöshet. Jag är inte perfekt, långt ifrån.

Men jag är iaf inte feg. Jag tar tag i dem problem som finns allt eftersom & kanske ska jag kunna hantera det bättre i framtiden. Kunna ha bättre kontroll över mina känslor och bättre kunna acceptera den jag faktiskt är. Varken mer eller mindre. Jag kan vara otroligt destruktiv i mitt sätt, även idag.

Men samtidigt vet att med all säkerhet att om vi skulle få bli föräldrar, kommer vi in i en ny era i vårat liv. Allt skulle förändras. Allt. Men vi får inte, vi är inte bra nog.

Jag har oxå spelat igen. Som 99% av gånger har jag oxå förlorat igen. Det känns skönt, att vara i en annan dimention av liv, framför datorn med spelen snurrande framför mig. Det får mig att blockera min egentliga existens & hur den nu ser ut.

Men det är för mycket nu, alldeles för mycket. Så jag har spärrat mig från diverse spelsidor på nätet & ringt till Öppenvården i norrköping. För jag vill sluta. Jag vill kunna hantera mina känslor på ett mera sunt sätt, som gör att jag inte kan leva ett liv utan besatthet.

Samtidigt funderar jag, tänk om hon har rätt?

Cigaretterna..cigaretterna..är äckligt ljuvliga..smakar snusk..men gott snusk..jag har älskat dem i så många år..

..gjort dem till en del av min personlighet..men jag måste göra det rätta nu..

jag har så många gånger skjutit fram mitt fimpdatum..men nu kommer faktiskt dagen som vi väntat på i flera år..att få göra ett ivf försök..

..jag vet att det tar 3 gånger längre för en kvinna som röker att bli gravid

..så det är dax nu..jag vet att jag inte kommer förlåta mig själv om vi gör vårat försök & mensen kommer..för då gjorde jag inte det jag kunde för att förbättra oddsen..

Det är en destruktiv kärlekhistoria jag lämnar bakom mig..en blandning mellan sött och surt..

...Jag ber gud om styrka..att låta min sista cigarett vara rökt. 

Jag och min sambo bråkar kring en bekant, som har snackat skit om henne till en annan kompis. Som jag inte har hört personligen..Det börjar med att jag ska gå o dricka kaffe idag hos henne, men min sambo tycker att jag är ett svin mot henne som ska göra det..Jag har visst oxå fått min sambo att känna sig "fel", i ett försök att få henne att förstå att situationen är på detta vis därför att ingen vill lägga sig..och sa då.."men hade det inte varit för dig skulle inte situationen ha existerat överhuvudtaget"

Nu har jag backat, sagt upp bekantskapen, men det räcker inte. Jag ska även be om ursäkt för att jag fick henne att känna sig fel..

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra..vi bråkar..bråkar..gråter..bråkar..Jag är en ensamvarg i mig själv..har svårt att hitta folk jag bara kan hänga med...men skitsnackaren är ganska chill ändå...jag känner mig ännu mer ensam nu i den här stan..min sociala samvaro nu finns enbart med henne, hennes familj & ingen annan..Jag hade önskat att hon hade varit lite mjukare när hon vet att jag har svårt att hitta någon att hänga med..

Men jag gör så ofta tydligen..får henne att känna sig fel..jag vet inte heller riktigt hur jag gör det..

Jag vet inte var jag hör hemma..känner mig så jävla ensam..socialt handikappad..Det är så jävla mycket just nu..samtidigt som det inte händer någonting alls..jag känner en sån bottenlös ensamhet & hopplöshet..jag verkar vara född att vara ensam..klara mig själv..Jag är trött nu..Det är därför jag har skapat den här bloggen..för att jag ska kunna kanske få klarhet i vad som händer när jag skriver och kan läsa igenom saker och ting igen..ha någonstans att placera mina känslor..för jag i mig själv har svårt att ta till mig mer..Det känns som att det inte finns kvar så mycket efter dessa år vi varit tillsammans..men det kanske är jag som gjort fel..men hur ska jag veta det..att denna "kompis"  snackar skit om mig spelar inte så stor roll..alla snackar skit om alla iaf..men för mig så betydde det mer att ha någon att gå till, dricka kaffe..lyssna på skitsnack, promenera med hunden, än att vara ensam..har svårt att förstå, jag och min sambo snackar också skit, om allt och alla..men sen sitter vi ändå och fikar tillsammans..det verkar ju vara livet..så vad är skillnaden den här gången..

Men det verkar vara på det sättet att jag är en illojal fru..

Nu efter 2 års sjukskrivning och diverse skräp diagnoser på psykiatrin i Luleå har jag flyttat till Norrköping och börjat på Capio psykiatri. Där har de nu gjort en grundläggande utredning och konstaterat att min problematik som följt mig sen tidiga tonår troligtvis beror på att jag har borderline personlighetsstörning. Det är den enda diagnos som jag kan köpa bland de andra diagnoser som inte överensstämmer med min person. Det känns bra att ha ett namn på skiten som gör att mitt liv har sett ut som det har gjort. Men på den andra sidan känner jag att jag inte riktigt kan förstå begreppet. Borderline kluster B. Tanken är nu att jag ska få gå i terapi som är riktat gentemot oss, med just den här störningen. Men det drar i min kropp. Det känns som att vägen är så lång att gå.. Det känns som att jag nu måste konstatera att jag är lider av psykisk ohälsa..jag har kunnat tycka.. Innan diagnosen fastställdes att jag är en annorlunda fågel.. Inte en skadeskjuten sådan.. Jag hoppas att sjukdomen och symtomen mera xakt kan beskrivas bättre på terapin.. Jag är inte rädd för mörkret.. Bara för att någon sia tända lampan..

Nu är jag í Gällivare och hjälper min syster med att packa upp kartonger efter separationen med hennes man.

Det går inte att packa upp eller ner på egen hand eftersom hon måste kontrollera varenda bok, papper mm mm så nu när hon har blivit utringd på jobb idag hamnar jag i viloläge..Vovven haltar på vänster framtass efter skadan han hade som valp, det är förmodligen artros.. Så tanken är att köpa gjukosaminer som ska mjuka upp lederna..

Mina föräldrar har kommit hem från teneriffa och min mamma ringde ett kort samtal för att kolla att huset var i ordning, men var sen tvungen att lägga på för att hon skulle ut med hunden..sen dess har de inte hört av sig..

Men tyvärr är det rätt typiskt.. Jag känner inte att jag har någon större lust att höra av mig heller. Sist jag var i Gällivare var för ungefär 6 månader sen, och det har ju passerat rätt lång tid..& det är tråkigt att känna sig så obetydlig..jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till situationen..

Samtidigt hade ju jag kunnat gå o hälsa på dem..

Men för mig känns det som att det är hon som borde ringa eftersom det var hon som var så stressad sist hon tog sig tid till att utbyta några ord..

Det är bara tråkigt..

Jag vet att de har gjort massor för mig, mer än vad som hade behövts i vissa lägen & mindre än nödvändigt i andra..Jag är tacksam för allt.

Jag tror att hon vill att jag ska ringa & fråga hur de har det och dalta henne i det.

Men det kan lika gärna vara önsketänkande. Jag försöker försonas med känslan & accpetera den som den är.

Jag har svårt för att förstå min mamma, så har det alltid varit..