Jag och min sambo bråkar kring en bekant, som har snackat skit om henne till en annan kompis. Som jag inte har hört personligen..Det börjar med att jag ska gå o dricka kaffe idag hos henne, men min sambo tycker att jag är ett svin mot henne som ska göra det..Jag har visst oxå fått min sambo att känna sig "fel", i ett försök att få henne att förstå att situationen är på detta vis därför att ingen vill lägga sig..och sa då.."men hade det inte varit för dig skulle inte situationen ha existerat överhuvudtaget"

Nu har jag backat, sagt upp bekantskapen, men det räcker inte. Jag ska även be om ursäkt för att jag fick henne att känna sig fel..

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra..vi bråkar..bråkar..gråter..bråkar..Jag är en ensamvarg i mig själv..har svårt att hitta folk jag bara kan hänga med...men skitsnackaren är ganska chill ändå...jag känner mig ännu mer ensam nu i den här stan..min sociala samvaro nu finns enbart med henne, hennes familj & ingen annan..Jag hade önskat att hon hade varit lite mjukare när hon vet att jag har svårt att hitta någon att hänga med..

Men jag gör så ofta tydligen..får henne att känna sig fel..jag vet inte heller riktigt hur jag gör det..

Jag vet inte var jag hör hemma..känner mig så jävla ensam..socialt handikappad..Det är så jävla mycket just nu..samtidigt som det inte händer någonting alls..jag känner en sån bottenlös ensamhet & hopplöshet..jag verkar vara född att vara ensam..klara mig själv..Jag är trött nu..Det är därför jag har skapat den här bloggen..för att jag ska kunna kanske få klarhet i vad som händer när jag skriver och kan läsa igenom saker och ting igen..ha någonstans att placera mina känslor..för jag i mig själv har svårt att ta till mig mer..Det känns som att det inte finns kvar så mycket efter dessa år vi varit tillsammans..men det kanske är jag som gjort fel..men hur ska jag veta det..att denna "kompis"  snackar skit om mig spelar inte så stor roll..alla snackar skit om alla iaf..men för mig så betydde det mer att ha någon att gå till, dricka kaffe..lyssna på skitsnack, promenera med hunden, än att vara ensam..har svårt att förstå, jag och min sambo snackar också skit, om allt och alla..men sen sitter vi ändå och fikar tillsammans..det verkar ju vara livet..så vad är skillnaden den här gången..

Men det verkar vara på det sättet att jag är en illojal fru..

Nu efter 2 års sjukskrivning och diverse skräp diagnoser på psykiatrin i Luleå har jag flyttat till Norrköping och börjat på Capio psykiatri. Där har de nu gjort en grundläggande utredning och konstaterat att min problematik som följt mig sen tidiga tonår troligtvis beror på att jag har borderline personlighetsstörning. Det är den enda diagnos som jag kan köpa bland de andra diagnoser som inte överensstämmer med min person. Det känns bra att ha ett namn på skiten som gör att mitt liv har sett ut som det har gjort. Men på den andra sidan känner jag att jag inte riktigt kan förstå begreppet. Borderline kluster B. Tanken är nu att jag ska få gå i terapi som är riktat gentemot oss, med just den här störningen. Men det drar i min kropp. Det känns som att vägen är så lång att gå.. Det känns som att jag nu måste konstatera att jag är lider av psykisk ohälsa..jag har kunnat tycka.. Innan diagnosen fastställdes att jag är en annorlunda fågel.. Inte en skadeskjuten sådan.. Jag hoppas att sjukdomen och symtomen mera xakt kan beskrivas bättre på terapin.. Jag är inte rädd för mörkret.. Bara för att någon sia tända lampan..