Fredag idag då. Fint väder ute. Jag har fått ändra planerna sen vårat ivfmöte. Vi måste få ihop pengarna på egen hand. Så jag har via nya spår fått en truckutbildning & med den vänder jag mig mot norska arbetsmarknaden. Då och endast då, kan vi finansiera det själva. 

Men det drar ut på tiden så klart. Känner mig less på att vänta, på dagen då vi kanske blir gravida.

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Min ångest är skyhög, och jag vet inte vad jag ska göra. Det mesta känns meningslöst. Jag isolerar mig allt mer, vill inte gå ut. Vill inte träffa människor & låtsas att det är fint. 

Jag har inte den kraften, jag vrider mig i mitt skinn. Jag kan inte förstå, varför ta mig fan allt drabbar oss. Jag funderar om jag någonsin ska få må bra. Det känns långt borta. Min läkare har skrivit ut lugnande. 

Dagarna känns oändliga.

Vi har planerat att försöka med en donator, men jag känner att min sambo är frånvaranande i det läget. 

Händer inte så mycket, vi hade behövt pergo vid inseminationerna men det har vi inte. Har inte ens träffat donatorn som hört av sig flera gånger. Jag vill ge upp. Jag är så trött. Situationen är helvetisk. 

Vill inte umgås med folk, där barn är inblandade. Jag blir bara förbannad. Jag orkar inte. 

Jag har bett gud att visa mig vägen, för jag är vilsen. På ett sätt jag inte har upplevt förut. 

Gud visa mig vägen, för att det ska bli bättre.