Nu är jag í Gällivare och hjälper min syster med att packa upp kartonger efter separationen med hennes man.

Det går inte att packa upp eller ner på egen hand eftersom hon måste kontrollera varenda bok, papper mm mm så nu när hon har blivit utringd på jobb idag hamnar jag i viloläge..Vovven haltar på vänster framtass efter skadan han hade som valp, det är förmodligen artros.. Så tanken är att köpa gjukosaminer som ska mjuka upp lederna..

Mina föräldrar har kommit hem från teneriffa och min mamma ringde ett kort samtal för att kolla att huset var i ordning, men var sen tvungen att lägga på för att hon skulle ut med hunden..sen dess har de inte hört av sig..

Men tyvärr är det rätt typiskt.. Jag känner inte att jag har någon större lust att höra av mig heller. Sist jag var i Gällivare var för ungefär 6 månader sen, och det har ju passerat rätt lång tid..& det är tråkigt att känna sig så obetydlig..jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till situationen..

Samtidigt hade ju jag kunnat gå o hälsa på dem..

Men för mig känns det som att det är hon som borde ringa eftersom det var hon som var så stressad sist hon tog sig tid till att utbyta några ord..

Det är bara tråkigt..

Jag vet att de har gjort massor för mig, mer än vad som hade behövts i vissa lägen & mindre än nödvändigt i andra..Jag är tacksam för allt.

Jag tror att hon vill att jag ska ringa & fråga hur de har det och dalta henne i det.

Men det kan lika gärna vara önsketänkande. Jag försöker försonas med känslan & accpetera den som den är.

Jag har svårt för att förstå min mamma, så har det alltid varit..