Nu efter 2 års sjukskrivning och diverse skräp diagnoser på psykiatrin i Luleå har jag flyttat till Norrköping och börjat på Capio psykiatri. Där har de nu gjort en grundläggande utredning och konstaterat att min problematik som följt mig sen tidiga tonår troligtvis beror på att jag har borderline personlighetsstörning. Det är den enda diagnos som jag kan köpa bland de andra diagnoser som inte överensstämmer med min person. Det känns bra att ha ett namn på skiten som gör att mitt liv har sett ut som det har gjort. Men på den andra sidan känner jag att jag inte riktigt kan förstå begreppet. Borderline kluster B. Tanken är nu att jag ska få gå i terapi som är riktat gentemot oss, med just den här störningen. Men det drar i min kropp. Det känns som att vägen är så lång att gå.. Det känns som att jag nu måste konstatera att jag är lider av psykisk ohälsa..jag har kunnat tycka.. Innan diagnosen fastställdes att jag är en annorlunda fågel.. Inte en skadeskjuten sådan.. Jag hoppas att sjukdomen och symtomen mera xakt kan beskrivas bättre på terapin.. Jag är inte rädd för mörkret.. Bara för att någon sia tända lampan..

Nu är jag í Gällivare och hjälper min syster med att packa upp kartonger efter separationen med hennes man.

Det går inte att packa upp eller ner på egen hand eftersom hon måste kontrollera varenda bok, papper mm mm så nu när hon har blivit utringd på jobb idag hamnar jag i viloläge..Vovven haltar på vänster framtass efter skadan han hade som valp, det är förmodligen artros.. Så tanken är att köpa gjukosaminer som ska mjuka upp lederna..

Mina föräldrar har kommit hem från teneriffa och min mamma ringde ett kort samtal för att kolla att huset var i ordning, men var sen tvungen att lägga på för att hon skulle ut med hunden..sen dess har de inte hört av sig..

Men tyvärr är det rätt typiskt.. Jag känner inte att jag har någon större lust att höra av mig heller. Sist jag var i Gällivare var för ungefär 6 månader sen, och det har ju passerat rätt lång tid..& det är tråkigt att känna sig så obetydlig..jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till situationen..

Samtidigt hade ju jag kunnat gå o hälsa på dem..

Men för mig känns det som att det är hon som borde ringa eftersom det var hon som var så stressad sist hon tog sig tid till att utbyta några ord..

Det är bara tråkigt..

Jag vet att de har gjort massor för mig, mer än vad som hade behövts i vissa lägen & mindre än nödvändigt i andra..Jag är tacksam för allt.

Jag tror att hon vill att jag ska ringa & fråga hur de har det och dalta henne i det.

Men det kan lika gärna vara önsketänkande. Jag försöker försonas med känslan & accpetera den som den är.

Jag har svårt för att förstå min mamma, så har det alltid varit..

Nu är det äntligen 2012!

Det här är mina mål inför det nya året.

• Jag äter på regelbundna tider 8, 12, 15, 19, för att jag vill bli hälsosam och vårda min kropp. 

• Jag tränar 3 gånger per vecka.

• Jag är spelfri from den första januari- 2012

• Jag slutar med nikotin i alla former den 8 januari, då jag har min egen lägenhet.

• Jag erkänner då jag har fel, och förlåter andra för deras misstag.

Om jag skulle bryta något av mina önskningar, tar jag upp dem nästa dag och gör rätt.